Att säga hejdå till dem som alltid är där, som är en del av ens vardag, gör ont. Vi stod på Arlanda precis innan där man går igenom för att komma till gaterna, dit man bara kommer om man har en biljett, dit bara jag kunde gå. Vi stod där, jag, mamma, pappa och Anna, och det var dags för att säga hejdå. Jag kramade pappa först och mina tårar började sakta rinna. Det gjorde ont, ont att säga hejdå och veta att jag inte skulle se dem på väldigt länge. När jag sedan vände mig mot mamma var hennes ögon lika fyllda med tårar som mina var. Vi kramade varandra och nu grät jag verkligen. Sedan var det Anna. Hon hade varit sådär tonårssur som man kan vara i hennes ålder (jag vet själv). Jag kramade henne och när jag sen släppte henne så hade hon tårar i ögonen hon också. Det var så skönt att se henne visa sina känslor och jag slog armarna om henne igen. Jag kommer sakna henne så och det gjorde riktigt ont att gå iväg bort från dem och att, när jag vänder mig om, veta att det är sista gången jag ser min älskade familj på väldigt länge. Älskar er, saknar er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar