Projektdag

För tre dagar sedan, onsdag 28 juli, var jag inte i skolan. Kl 09:30 kom Gerald och hämtade mig på morgonen. Vi åkte och mötte upp sex andra från klubben. Vi åkte alla tillsammans i en combi och hämtade upp Anabelle innan vi åkte vidare. Vi åkte ut en bit utanför Durban till en skola för både yngre och äldre barn. Det är en skola som klubben, och andra Rotaryklubbar, har sponsrat med pengar till ett datorrum, ett klassrum och ett litet bibliotek.

Deras datorrum. Kolla datorerna!

Jag, Anabelle och några barn från den första skolan

Här är vi från klubben tillsammans med skolans rektor, en lärare och massa barn framför biblioteket som klubben sponsrat med pengar till.

Några tjejer dansade Zuludans.

Nästa ställe vi åkte till var också en skola. Det var en betydligt mycket mindre skola med betydligt mycket yngre barn. När vi kom dit låg alla barnen och vilade, på filtar på golvet. Byggnaden var liten, på väggarna satt teckningar uppsatta och det var bilder som visade olika årstider, frukter etc. med bilder och text på engelska. Dem hade ett litet kök där en av ledarna, alla tre var kvinnor, lagar maten med hjälp av en gasspis. Dem har ingen elektricitet.

Vi gav dem filtar, små fotbollar och leksaker. Vi tog foton och satt lite med barnen. Dem var så söta och det var en skön känsla att se dem bli så glada för alla leksaker vi gav dem.

Här låg barnen och vilade när vi kom.

Barnen får sina nya leksaker

Tre söta tjejer som inviger sina nya Barbies och gosedjurslejon.

Irene och en tjej som tyckte att vi andra var lite läskiga.

Anabelle och de två yngsta barnen

Anabelle

Jag och mina nya kompisar

När vi var på väg till tredje och sista projektet stannade vi på vägen och åt picknick som Irene hade med sig. Vi åt mackor, kyckling, tomater mm.

Vi kom fram till det sista projektet som är en farm där dem tar hand om förståndshandikappade barn och vuxna. De bor där tillsammans med dem som driver gården, dem som jobbar där, djur, studenter som kommer dit och jobbar frivilligt i två månader (utan lön) för mat och husrum. Dem visade oss runt på hela gården och dem visade resultaten (byggnader, toaletter, duschar) av de pengar som Rotaryklubben skänkt till verksamheten. Djur på gårdar i Sydafrika går omkring fritt. Kor, getter, höns, ankor, hästar går omkring på gården och äter.

Man blir berörd av att se dessa människor. Jag ska berätta för er vad som gjorde mig riktigt ledsen! När vi, i början, gick igenom matsalen satt det en kille och tittade på TV. Han hälsade och sa ”How are you?” och verkade trevlig. Man kan se på en utvecklingsstörd människa att han eller hon är utvecklingsstörd. Den här killen såg inte ut att vara det, han såg riktigt bra ut, så jag tänkte att han säkert var en av dem som jobbade där. När vi senare skulle sätta oss i bilden för att åka hem hade alla på farmen tea-paus. Killen som satt i soffan kom gående förbi. Han hade en käpp med fyra ben nedtill och han såg ut att ha svårt att gå. Mannen som visat oss runt, och som jobbar där, berättade att killen hade varit helt normal och frisk förut. Han var, för länge sedan, med om en bilolycka, blev deprimerad och försökte skjuta ihjäl sig. Hans vänstra hjärnhalva blev allvarligt skadad och nu kan han inte komma ihåg vad som hände eller vad han pratade om för 2-3 minuter sedan. Det berörde mig djupt och jag blev så ledsen för den här killens skull.

Det Sydafrika jag fantiserat om

Helgen efter att Anabelle andlände (23-25 juli) var hon, jag, Irene och flera andra Rotaryaner från klubbar i Durban på en såkallad ”Game Park”. Vi åkte ca tre och en halv timme utanför Durban till ett ställe som heter ”Zebra Hills”. Under helgen åkte vi på fyra safariturer i jeepar, åt mat, fick se Zuludans och vi sov där. Det var en härlig helg då det hände mycket. Jag visar den i bilder.

Anabelle och Irene

A snake eagle

Några gamar i ett träd

Två Impalas

Två noshörningar - mamma och barn

Vi såg tre giraffer (två av dem på den här bilden)

Jätte vackra djur!

Vi satt i jeepen ca 15 meter från vattenhålet där girafferna stod

Pumba kom förbi

Jag och en hund på Zebra Hills

Zulu"dansarna"

Anabelle

Jag måste berätta för er om min nya kompis från Frankrike. Anabelle och jag är de ända utbytesstudenterna i the Rotary Club of Durban Bay men vi kommer inte vara de ända utbytesstudenterna i Durban. Det kommer vara sju stycken i Durban, om jag kommer ihåg rätt.

Anabelle är inte så bra på engelska, hon är tom. sämre än mig. Den sydafrikanska accenten är lite svår att förstå ibland så jag får översätta från engelska till engelska för henne. Då blir jag stolt över mig själv.

Ni kommer få höra mycket om Anabelle i framtiden eftersom vi kommer göra mycket tillsammans.

Durban Girls' College

Det var många som innan jag åkte sade att dem ville ha en bild på mig i min skoluniform. Visst, skoluniform är något väldigt annorlunda men det är inte det ända vill jag lova. Jag ska börja med att berätta vad min skoluniform består av och om de regler jag måste följa på min nya skola.

Kläderna som jag varje morgon tar på mig är svarta strumbyxor eller vita ankelsockor, en grön klänning med ett band i midjan och skolans logga på bröstfickan. Ovanpå klänningen har jag en jersey (tjockare tröja) som är grön och ovanpå den har jag kavajen. Skorna är svarta med liten, minimal klack och ett band över foten och hatten, hatten den är vit med ett grönt band. Om man bär dem vita strumporna så får dem inte vara slarvigt nedrullade utan dem måste vara fint nedvikta och när kavajen bärs måste den vara knäppt. Hatt och kavaj eller hatt och bara klänning är okej att ha utanför skolan men man får inte ha bara tröjan utanpå klänningen. När man har tröjan på sig i skolan får man inte ha uppvikta ärmar. Man får inte bära smycken eller örhängen, bara en klocka i metallfärg. Man får inte ha något smink och man måste ha håret uppsatt. Varje måndag, onsdag och torsdag har skolan något som heter assembly och då samlas alla i stora salen. När rekotrn, som är den enda av manligt kön på skolan, kommer in står alla upp. När rektorn säger att man får sätta sig ned, sätter men sig ned. Rektorn pratar, några andra från receptionen pratar, prästen pratar, men ber tillsammans med prästen, man får höra nyheter, bra och dåliga grejer som har hänt/ska ske och man sjunger. På onsdagarna spelar orkestern, som jag är med i, som består av 10 personer. På assemblyn måste man bära antingen bara klänningen eller kavaj. Som med reglerna om klädseln utanför skolans område får man inte ha tröjan.

Det här är några av reglerna på ”Durban Girl’s College”. Trots dessa, en del lite konstiga, regler tycker jag om skolan. Jag tycker till och med om skoluniformen. Det är rätt skönt att inte behöva bestämma vad man ska ha på sig och sminka sig på morgonen. Jag tänkte säga att man inte behöver gå upp lika tidigt tack vare det men det måste jag visst det. Skolan börjar kl. 07:45 och på måndagar och onsdagar då jag spelar i orkestern måste jag vara i skolan kl. 07:15. Det ni! Jag bor på andra sidan vägen av skolan så jag behöver inte gå så långt så jag kommer hem kl. 14:45 när skolan slutat kl. 14:35, som den gör varje dag.

Tjejerna i skolan är väldigt trevliga, snälla och hjälpsamma. Dem frågar mycket och jag svarar så gott jag kan på min stakiga engelska. En fråga jag får ofta är ”vilket språk pratar ni i sverige?”. När jag svarar att vi pratar svenska blir dem förvånade över att vi inte pratar engelska. Eftersom många tror att jag förstår allt dem säger väldigt bra så är det ibland lite svårt att hänga med i svängarna, framför allt på lektionerna. Jag läser endast fyra ämnen, english, maths, art och music. När de andra har lektioner som inte jag har så sitter jag i biblioteket och jobbar med de ämnen jag har eller läser. Jag går i grade 11 som är det näst sista året här så ibland är lektionerna lite svåra men jag stakar mig fram.

Ni kommer säkerligen få höra mer om skolan och vad som händer där så jag slutar här för den här gången.

Familjen Vels

Familjen Vels, som jag bor hos, är väldigt snälla. Jag ska bo hos dem i sex månader och jag tror att det kommer att bli sex, väldigt bra månader. Jag ska berätta för er om dem. Alan Vels, pappan i familjen, är en väldigt trevlig och snäll och han hat gett mig smeknamnet ”Liss” som alla numera kallar mig. Alan äger 30 hotell i flera kedjor som han har byggt upp från grunden på ett och ett halvt år. Hans hotell finns i Sydafrika, Madagskar och ett ställe till som jag inte kommer ihåg vad det var. JoAnn, Alans fru och familjens mamma, äger två restauranger i Durban. ”Jam” och ”Plum” heter dem. Vi har varit och ätit på ”Jam” som är den finare utav dem och det var jättegott och trevligt!

Tim, 18 år, och Nick, 15 år, är mina ”bröder”. Dem är väldigt snälla och väldigt olika svenska killar. Häromdagen höll Nick upp bildörren åt mig, dem låter mig gå först, dem öpnnar dörrar åt mig och dem vill ta undan min tallrik efter maten, men någon måtta får det väl vara. Det gör jag själv. Dem är väldigt trevliga och hjälpsamma och jag trivs bra med dem. Jag tycker mycket om Tim. Han och jag har gjort en lista på saker som jag måste göra under mitt år här i Sydafrika. Jag ska laga köttbullar åt dem (kan bli spännande), Tim ska lära mig att surfa (kan bli riktigt spännande!!), vi ska se lejon (jag berättade om min kärlek till Lejonkungen) och han ska ta mig till ett sydafrikanskt party.

Bilder på familjen och hemmet kommer!

Aeroplaneshow, delfiner och något fulla pensionärer

Här kommer ett inlägg som jag skrev lördagen den 17:e Juli men som inte lyckades publiceras.

Idag sov jag ännu längre. Jag gick upp vid 11:00 och då gjorde jag mig i ordning inför dagen. 20 minuter senare åkte vi alla tre, Gerald, jag och Sue, för att titta på en flygplansshow som ägde rum på en privat, lite mindre flygplats. Det var häftigt! Jag lägger ut några bilder som kanske är lite mindre häftiga. Det var svårt att ta kort på snabba flygplan.

Efter mycket och långt att gå, enligt Sue som har problem mer ett knä, åkte vi vidare till ett ställe som heter ”uShaka Marine World”. Där tittade vi på fiskar och hajar i akvarium. Gerald tycker om att titta på fiskar, jag tog mest kort. Kl. 15:00 tittade vi på en delfinshow och idag fyllde en av delfinerna år. Det kommer bilder på delfinerna också!

Ikväll har vi varit på Irene’s födelsdagsparty. Irene är en av mina kommande ”hostmammor” och på onsdag fyller hon 70 år. Hon är en pigg och väldigt trevlig dam! Jag var helt klart den yngsta på festen. Alla de andra gästerna var 60+. Lite senare på kvällen blev dessa 60+-pensionärerna något fulla. En man vid namn John satte sig bredvid mig och sade hur ”great” och ”wonderful” hans tandläkarfru var. Hon, i sin tur, lät väldigt högt och mycket och hon pratade väldigt långsamt för mig. Hon tyckte att jag skulle hänga med ordentligt i allt hon sa. En tumme upp för gamla människor!

Nu är jag väldigt trött. I morgon ska jag flytta till min första ”hostfamilj”, familjen Vels. Jag ska bo hos dem i 6 månader och det ser jag fram emot. Jag kommer ha två bröder, Nick är 15 år och Tim är 18 år, två hundar kommer finnas i huset, en swimmingpool kommer vara ganska lättillgänglig där den ligger i trädgården och i köket har dem en pizzaugn så nu kommer jag, som Sue har sagt, bli ”very fat”. God natt på er alla i Sverige. Bilder kommer!

Lite bilder från flygplansshowen

En haj i ett akvarium (tur det)

Delfinshowen

Här är jag och en käke från en Megalodon. Megalodon var en haj som levde på istiden. Dem blev 16 meter långa och ganska skräckinjagande kan jag tänka mig.

Här är jag framför min provisoriska dörr till mitt rum hos Gerald och Sue. (Inifrån rummet)

(Utanför rummet)

Dag 2: bankkonto, kontantkort och skoluniform

Att kliva in genom en entrédörr till en stor, fin skola är en sak. Att kliva in genom en entrédörr till en stor, fin skola och se en massa gröna klänningar, svarta strumpbyxor och vita strumpor, är en helt annan.

Gerald och Sue lät mig sova så länge jag ville, eller nästan i alla fall. Gerald kom in kl 10:20 och trodde jag var vaken. Det var jag inte. Jag vaknade av att han kom in och det var tur, han tyckte jag hade sovit så länge. Han går upp vid 6 och hämtar tidningen och Sue vaknar kl 05:00. Jag måste då berätta att de är pensionärer, Gerald är 71 år och Sue är 72 år om jag kommer ihåg rätt. Jag duschade innan jag fick skinkmackor och juice till frukost, vilket Sue inte tyckte var frukost. Hon tyckte att jag skulle äta flingor, yougurt och ägg.

Efter att jag ätit klart och gjort mig i ordning så åkte vi först och lämnade av Sue på ett ställe som heter ”Casino and Entertainment World”. Jag och Gerald åkte till min skola, Durban Girl’s College. Där gick jag in genom den där entrédörren till den där stora, fina skolan och såg de där gröna klänningarna med dem vita strumporna. Det kändes konstigt ska jag säga er. Jag har klivit in på en ny skola förut men jag har aldrig känt mig så annorlunda som nu. En tjej visade mig och Gerald till skolans reception. Gerald berättade att jag hette Lisa, eller heter, jag heter det ju fortfarande, och att jag kommer från Sweden. Han berättade att jag är en ”exchange student” och att jag ska vara här i ett år. Tjejen brast ut i ett ”Oh, Wow. Cool!” Hon frågade vilken årskurs jag ska gå i och Gerlad sa 11. Då nästan ropade hon ”Oh, that’s great. I do also go in 11 grade” (Något sådant sade hon). Min oro dämpades något. Hon var väldigt snäll och trevlig.

Jag fick prova två klänningar, en kavaj, en hatt och ett par skor. Skorna var något stora men jag kan köpa ett par själv senare, som passar, bara dem ser ut som de andra. Det jag provade var utlåningsuniformer så dem ska lämnas tillbaka. På tisdag ska jag och Gerald till skolan direkt och då ska vi fråga om jag kan köpa en tredje. Då ska vi också, tillsammans med en kvinna, som tar hand om utbytesstudenter, och rektorn bestämma vilka ämnen jag ska läsa.

Efter skolbesöket åkte jag och Gerald till Alan och JoAnn Vels kontor. (Mina första ”hostföräldrar”). Dem verkade jättesnälla och trevliga! Dem pratade väldigt fort, mycket fortare än Gerald och Sue, men jag får försöka hänga med. Här i Sydafrika pussar man varandra på kinderna när man hälsar. Alan gav mig två.

Efter det första bankbesöket blev Gerald lite arg. Dock inte på mig utan på dem på banken som sade att de krävde ett bevis p var jag ska bo, ”Proof of Adress” eller något i den stilen. När vi sedan skulle fixa ett kort till min mobil ville dem ha det där beviset för det också. Vi fick åka hem till dem igen och hämta det. Vi åkte till samma bank fast på ett annat ställe och då sade dem att dem behövde ett bevis från skolan jag skulle gå på för att kunna ge mig ett så billigt och bra konto som möjligt. Vi åkte hem, igen, och hämtade ett sådant bevis som jag hade i min pärm. Jag fick till slut mitt kort och jag fick också ett kontantkort till mobilen. Det fungerade dock inte till min mobil så nu har jag en gammal mobil som jag får låna av Gerald.

Efter att allt krångel var över åkte vi till ”Casino and Entertainment World” för att äta med Sue. Jag åt en hamburgare med ost, Cheeseburger. Sue ville att jag skulle smaka hennes favoritdryck. Bubblegum Milkshake! Den var blå, ljusblå, och smakade som tuggummi (Surprise!). Inte riktigt min kommande favorit i Sydafrika. Nu är vi hemma igen och nu får ni veta allt. Lägger ut lite bilder också.

Dem brände upp sockerplantor utanför Gerald's och Sue's hus

Gerald och Sue

Det här är dem ämnena jag har att välja mellan på skolan

Eftertänksamhet

Två dagar innan mitt resdatum var min kusin Lotta hos mig för att för en sista gång på ett år rida ut med mig på Cherry och Lorris. Efter ridturen och tvättande av tre svettiga och smutsiga hästar tittade vi på filmen ”Prinsessan och Grodan” som vi så länge tänkt göra. När ”Prinsessan och Grodan” kom ut på bio sade vi att den, den skulle vi minsann se. Tiden gick, och det gjorde också filmens tid på bio, utan att vi hittade tid då båda kunde gå på det efterlängtade biobesöket. Sedan pratade vi länge om att hyra den eller köpa den och se den hemma, och nu har vi äntligen gjort det.

Åter till min och Lottas sista dag tillsammans. Min moster, Lottas mamma, kom och hämtade Lotta. Hela min familj, mamma, pappa, Anna och jag, Lotta och moster satte oss vid köksbordet och fikade och pratade om skoluniformer, skoldagar, skoltider, väder och människor i Sydafrika. När det var dags att säga ”Hejdå” för den dagen var det också dags att säga ”Hejdå” för ett år framöver. Jag kramade moster hejdå, kramen blev starkare och när den tog slut tittade jag in i ett par rödgråtna ögon med flackande blick. Mina tårar började rinna ner för mina kinder, från mina ögon, för vad kände just då. Jag sade hejdå till min moster, min moster som alltid har ställt upp för mig. Under högstadietiden hjälpte hon mig med min dåliga engelska och hon utvecklade mitt skrivande i svenska. När sedan Rinmantiden närmade sig och började fanns hon alltid där, en våning ner, och ställde upp på allt jag bad henne om. Böcker till engelskan, extraläxor till min dåliga engelskgrammatik som hon sedan satte sig och rättade. Allt detta är bara en bråkdel av allt hon gett mig och jag insåg när jag stod där vid deras bil och sa ”Hejdå” att jag inte har uppskattat allt min moster gett mig. Istället har jag skämtat bort det med min sarkastiska humor och negativa inställning. Men om du läser det här Ingegerd, vilket jag är ganska säker på att du gör med tanke på din nyfikenhet (som jag också uppskattar i slutändan), så vill jag att du ska veta att jag är glad för allt du gett mig och gjort för mig och jag kommer sakna dig när jag är borta. Tack för allt och för att du finns för mig och för alla andra runt omkring dig. Saknar dig med!

Resan dit

Resan från Arlanda till Frankfurt gick bara bra. Jag satt själv vid fönstret med två tomma säten bredvid mig. Jag började läsa i boken jag fick av familjen Bark på överraskningsfesten, ”Resehandbok för Singlar”, jag åt lite choklad (priset som jag och mitt lag vann på tipspromenaden) och började titta på filmen ”The Proposal” på datorn. Flygresan tog ca 2 timmar och när jag kom till Frankfurt trodde jag att det var en liten stad. Flygplatsen var jättestor och ändå tror jag bara jag såg en del av den.

Nästan allt gick bra med att ta sig till nästa flyg och dess gate. I säkerhetskontrollen ville de öppna min väska. Det visade sig att min oboe var lite misstänkt. Med den fick jag gå till ett ”special test” men det tog bara några minuter. Tyskarna gillade inte min oboe, men vem vet, de kanske hade all rätt att vara misstänksamma. Med den kan jag ju åstadkomma mycket oljud.

Eftersom min väntan på nästa flyg var lång så satte jag mig med datorn och tittade klart på ”The Proposal” . Samtidigt som jag satt där vid gaten så började det åska, regna och storma. Världens oväder! På grund av det så blev mitt plan försenat med ungefär en och en halv timme. På flygplanet hamnade jag i mittenraden. Så fort planet lämnat tysk mark, runt kl 00:15, somnade jag och vaknade igen när det var dags för mat. Det serverades kyckling med ris och sötsur sås. Gottgott, när man är hungrig. Jag sov större delen av resan och på morgonen fick vi frukost. Jag åt bara macka med jordgubbsmarmelad på. Ägg är ingen favorit och det känns inte som att flygplansägg är den bästa debutanten.

När vi landade i Johannesburg var kl 09:54. Mitt flyg till Durban gick kl 11:00 och såklart hann jag inte checka in för det. Jag fick hjälp och efter många om och men så hamnade jag på nästa flyg kl 12:10. På flygplatsen i Durban stod min kontaktperson, Gerald, en man vid namn John och en av mina kommande ”hostmothers”, Irene, där. De hade en stor skylt där det stod ”Velcome to Southafrica Lisa” och så var det en bild på mig. Ett varmt välkomnande!

Nu sitter jag hemma hos Gerlad där jag ska bo till söndag. Då ska jag flytta till familjen Vels där jag ska bo i 6 månader innan jag flyttar till Irene som jag nämnde tidigare. Jag sitter här i rummet där jag ska sova med utsikt mot havet, med skorna på. Dem har skor inomhus och de kör på fel sida av vägen. Jag fick gå och sätta mig på den svenska förarsidan när Gerald skulle köra mig hem.

Det är lite jobbigt. Hemlängtan är starkare än vad jag trodde den skulle vara. Tårarna bränner hela tiden bakom ögonen och det sitter en klump i halsen. Det var särskilt svårt att hålla tillbaka tårarna när jag satt med Geralds fru i deras vardagsrum och hon frågar mig om min lillasyster kommer sakna mig. Jag vet att mitt år kommer bli jättebra men jag märker nu hur mycket jag kommer att behöva kämpa för att klara mig igenom svåra stunder. Jag saknar min älskade familj och det känns konstigt att jag ska vara utan dem i nästan ett år. Älskar er, saknar er.

Att säga Hejdå

Att säga hejdå till dem som alltid är där, som är en del av ens vardag, gör ont. Vi stod på Arlanda precis innan där man går igenom för att komma till gaterna, dit man bara kommer om man har en biljett, dit bara jag kunde gå. Vi stod där, jag, mamma, pappa och Anna, och det var dags för att säga hejdå. Jag kramade pappa först och mina tårar började sakta rinna. Det gjorde ont, ont att säga hejdå och veta att jag inte skulle se dem på väldigt länge. När jag sedan vände mig mot mamma var hennes ögon lika fyllda med tårar som mina var. Vi kramade varandra och nu grät jag verkligen. Sedan var det Anna. Hon hade varit sådär tonårssur som man kan vara i hennes ålder (jag vet själv). Jag kramade henne och när jag sen släppte henne så hade hon tårar i ögonen hon också. Det var så skönt att se henne visa sina känslor och jag slog armarna om henne igen. Jag kommer sakna henne så och det gjorde riktigt ont att gå iväg bort från dem och att, när jag vänder mig om, veta att det är sista gången jag ser min älskade familj på väldigt länge. Älskar er, saknar er!