Incheckningsdiskar, rulltrappor, säkerhetskontroller, tårar.
Jag har fått en tendens att gråta när jag är på flygplatser. När jag lämnade Sverige i mitten på juli för ca 9 månader sedan, när jag mötte min familj på Kapstadens flygplats i januari och senaste gången igår. Då sade jag ”Hejdå” till Emeli som jag har spenderat tre helt underbara veckor tillsammans med. Jag grät och min ”storasyster” torkade bort tårarna från mina kinder innan vi sade att vi kommer ses snart och att det bara är 12 veckor tills jag kommer hem igen. Sedan gick Emeli genom säkerhetskontrollen och det sista jag såg av henne var när hon vände sig om och lyfte handen till en vinkning.
När jag kom hem till lägenheten på St Thomas Road i Durban och öppnade dörren kändes det tomt. Ingen Emeli som gick bakom mig, och när jag klev in i mitt rum såg det precis likadant ut förutom att en stor resväska saknades på mitten av golvet och hälften av dem utspridda grejorna var borta.
Jag spenderade sedan Långfredagen, eller Good Firday som det heter här, men att kolla på TV och vara inne på datorn. Jag var och hyrde två filmer och på kvällen njöt jag av påskägget, som påskharen Emeli lagt ut på morgonen innan hon åkte, samtidigt som jag tittade på de två första filmerna i ”Narnia-triologin”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar