Ett inlägg med lite hjälp från mamma

”Nu har tyvärr nedräkningen börjat. Jag har bara 50 dagar kvar i detta fantastiska land. I helgen var jag och seglade”

Jag skype:ade med mor min igår och då frågade hon, som så många gånger, ”Har du lagt upp något på bloggen”. Jag svarade ”Nej, tyvärr inte”, som så många gånger. Hon gav mig tips på vad jag kunde skriva (se ovan). Jag tänkte bara utveckla det hela lite grann.

Någon nedräkning har jag inte börjat men när min kompis Kayla från Amerika sade att hon har 26 dagar kvar så var jag tvungen att övertyga mig själv att jag har många fler dagar kvar än henne. Jag räknade och nu är det 50 dagar kvar innan jag lämnar mitt år som utbytesstudent i Sydafrika bakom mig. Inför denna långa resa är känslorna blandade. Jag ser så fram emot att komma hem, träffa familjen och alla kompisarna. Det ska bli ofattbart kul! Samtidigt gör det nästan fysiskt ont att tänka på att säga Hejdå till Sydafrika, alla kompisar och allt här. Det här året har varit så bra och jag kommer sakna det jätte mycket men samtidigt är det dags att komma hem. Jag kan ju inte låta Eskilstuna vara utan Lisa Ehn alldeles för länge.

Om seglingen. Ja, jag var iväg på en liten tur med min nya värdfamiljs nya segelbåt. Jag seglade när jag var 1 år gammal, och det har jag inget minne av, så det var som första gången för mig. Det var väldigt härligt och avslappnande. Men även om seglandet var väldigt fridfullt och fint så måste jag nog säga att jag föredrar Ehn:arnas motorbåt. Jag föredrar nog lite fart och vinden i håret.

Min nya värdfamilj är toppen. Min värdmamma, Tammy, jobbar för BMW (så både hon och min värdpappa Greg kör varsin väldigt fin bil) och Tammy är min första vädmamma, JoAnns, syster. Greg jobbar på en bank och så har jag en ”lillebror” som heter Thomas och är 7 år. I familjen ingår också två hundar, Henri (Onni) och Maxie, och två katter. En utav katterna är väldigt osocial och henne ser jag i princip aldrig så hennes namn kommer jag inte ihåg. Den andra katten heter Little One. Hon fick sitt namn efter att Greg hittade henne på vägen för 5 månader sedan när hon var pytteliten.

Jag har bott i familjen i ungefär 3 veckor nu. Första helgen hos dem var jag inte ens hemma. Då var jag på ett indiskt bröllop med Tobi och hans kompis från skolan. Det var väldigt häftigt och intressant och alla var så fint klädda. Tom. jag var uppklädd i en Tsari. Det är en klädnad som egentligen bara är 7 meter tyg som de lindar runt en.

Det var allt för den här gången. (Men det kommer förhoppningsvis mer snart). Vi ses om 7 veckor!

Reflexer i ett paket på posten och två båtturer

Jag har nu påsklov och jag har gjort flera roliga saker sedan lovet började. Först vill jag berätta om de första reflexerna som anlände den 23:e. Det var 122 reflexer som kom från Eskilstuna Rotaryklubb. Jag vill tacka alla medlemmar i min sponsorklubb hemma i Eskilstuna som samlat in så många reflexer och jag vill tacka min kontaktperson Eva Lilja som tagit emot, packat och skickat reflexerna.

Samma dag som reflexerna anlände åkte jag och min värdmamma Irene på en båttur i hamnen. Båten åkte bara inte i hamnen utan också ut i havet. Båtturen tog 1 och ½ timme och när vi kom tillbaka åt vi lunch på en thailändsk restaurang.

Ett skepp som är på väg in i Durbans hamn, som är den 9:e största hamnen i världen.

En vacker vy av Durban utifrån havs.

Två dagar senare var jag och Anabelle på en båttur som Irene bjöd oss på. Det var en tur i en större gummibåt med säten, som åkte från stranden. Det var meningen att vi skulle se delfiner men de hade inte sett delfiner på flera dagar fast vi var nöjda ändå. Jag och Anabelle satt längst fram i båten och vi satt och pratade, skrattade och njöt. Vi såg flera jättestora maneter, och nu pratar jag om 30-40 cm stora maneter. Vi kände oss osäkra när vi skulle bada senare, det må jag säga. Denna båttur var 1 timme och i slutet gasade han som körde och vi flög fram och vi flög nästan av våra säten. Vi hoppade på vågorna och fick några smällar i både ryggar och bakdelar. Vi hade jättekul och vi spenderade sedan resten av dagen i värmen på stranden.

Man kan bara älska Sydafrika! Hur vackert är inte det här!

Jag och Anabelle i båten!

Nu medan jag sitter och skriver detta har jag det kungliga bröllopet mellan Prins William och Kate i England på TV:n. Nu väntar jag bara på kyssen på balkongen och sedan blir det packa, packa, packa hela dagen. I morgon flyttar jag nämligen till min nästa och sista värdfamilj.

Nej, nu säger de på TV:n att det är 25 minuter kvar till kyssen så jag tror att jag hittar på någonting annat i väntan medan Englands befolkning samlar sig runt slottet i London och framför balkongen.

Firewalking – en indisk tradition

(Detta inlägg skulle ha publicerats tidigare)

Söndagen efter maskeraden (den 27:e) var jag, Anabelle, Tobi och Anabelles värdpappa Paul och tittade på en ”firewalking”. Det är i princip vad det låter som. Det är en indisk tradition som indierna har efter dem har fastat. De går på het kol utan att bränna sig. Att de inte bränner sig tycker jag är lite svårt att tro på men vi pratade med några tjejer där och de sade att om du har fastat rätt, bett rätt och är helt ren (och då menar jag inte hygieniskt talat utan det är insidan och själen som ska vara ren) så bränner du dig inte. De sade att om du inte fastat som du ska och skojar runt så bränner du fötterna.

Innan de går på kolen är det mycket förberedelser. De ska bland annat be och vi följde med en av tjejerna in i templet och man rörde golvet och några blommor och gick ner på knä när man bad. Det var häftigt att se!

De klär också upp ”hattar” som de sedan har på huvudet när de går över kolen. Jag tyckte att det var lite lusigt att se att blommorna de använde är likadana blommor som jag har sett i vår trädgård hemma.

Precis innan de går till platsen där kolen befinner sig börjar de be och sjunga sånger (sånger och sånger, jag skulle nog kalla det mer för ljud och läten) och en del går in i trans. Det här är något som jag aldrig sett förut. På en del utav dem som går in i trans så gör de piercings. Jag trodde att de bara sätter något smycke i örat eller något när jag först hörde om piercingen men inte riktigt. De har pinnar genom öronen, näsan, kinderna, tungan och läpparna. Lite otäckt, ja!

En annan man hade inga piercings i ansiktet. På honom satte de limefrukter/citroner (jag kunde inte se exakt vad det var) hängandes i fiskkrokar som den satte på över hela hans överkropp. Usch! Det ser läskigt ut och det ser ut att göra så ont, men eftersom att de är i trans så är jag inte säker på hur mycket av smärtan de känner.

Det var dock inte alla som var i trans och det var inte alla som var i trans som blev piercade. En kvinna i trans satte aska (det var nog inte aska men det såg ut som det) i pannan på folk och gav dem lite i handen. Såklart ville vi, nyfikna utbytesstudenter som vi är, ha vita prickar i pannan vi också. En dam berättade för oss att om vi lade askan, som vi fick i handen, i en liten näsduk och lade i kudden så hjälpte det oss att sova bättre. Jaha, lät intressant tyckte jag men när jag kom hem senare på kvällen så lade jag i alla fall askan i en näsduk, precis som hon sade, och nu har jag haft det där lilla knytet i min kudde sedan dess. Jag sover bra men om det är någon skillnad till hur det var innan vet jag inte. Men man kan ju alltid hoppas!

Efter tre underbart härliga veckor

Incheckningsdiskar, rulltrappor, säkerhetskontroller, tårar.

Jag har fått en tendens att gråta när jag är på flygplatser. När jag lämnade Sverige i mitten på juli för ca 9 månader sedan, när jag mötte min familj på Kapstadens flygplats i januari och senaste gången igår. Då sade jag ”Hejdå” till Emeli som jag har spenderat tre helt underbara veckor tillsammans med. Jag grät och min ”storasyster” torkade bort tårarna från mina kinder innan vi sade att vi kommer ses snart och att det bara är 12 veckor tills jag kommer hem igen. Sedan gick Emeli genom säkerhetskontrollen och det sista jag såg av henne var när hon vände sig om och lyfte handen till en vinkning.

När jag kom hem till lägenheten på St Thomas Road i Durban och öppnade dörren kändes det tomt. Ingen Emeli som gick bakom mig, och när jag klev in i mitt rum såg det precis likadant ut förutom att en stor resväska saknades på mitten av golvet och hälften av dem utspridda grejorna var borta.

Jag spenderade sedan Långfredagen, eller Good Firday som det heter här, men att kolla på TV och vara inne på datorn. Jag var och hyrde två filmer och på kvällen njöt jag av påskägget, som påskharen Emeli lagt ut på morgonen innan hon åkte, samtidigt som jag tittade på de två första filmerna i ”Narnia-triologin”.

Vad som händer om 10 minuter är helt ofattbart!

Jag har vetat att det här ska hända sedan länge nu men jag har aldrig riktigt trott att det varit sant. Nu, när det bara är ca en timme kvar, kan jag fortfarande inte förstå att det är sant. Om 10 minuter åker jag och Irene och hämtar Emeli Bark på King Shaka Airport. Hon har spenderat dem senaste 17 timmarna på ett flyg från Sverige. Nej, nu måste jag gå. Irene ropade att jag ska börja göra mig klar att åka. Jaha, då finns det bara ett ord kvar att säga: AHHHHHHHHHHHH!!!!!!

(Jag skrev de två senaste inläggen under dagen idag, 10 minuter innan jag hämtade Emeli på flygplatsen. Jag fick aldrig tillfälle att publicera dem men nu sitter jag här, med Emeli bredvid mig, och gör det! Godnatt!)

The Swedish South African

Igår var jag hos en kompis till Anabelle på braai (grillning). Där träffade jag flera roliga snubbar. En kille, om jag träffat förut, påminner mig så himla mycket om en kompis från hemma när det kommer till personligheten. Hans riktiga namn är Calwin men jag skulle kunna kalla honom för ”The South African Disman”. Han och Simon Disman är båda så fulla av energi och skoj så det var läskigt. Calwin är också anledningen till varför jag skrev som jag skrev i rubriken till detta blogginlägg. Hela kvällen sade han nämligen att jag hade en helt vanlig sydafrikansk dialekt. Han kunde inte förstå att jag pratade ”riktig engelska” och flera andra ifrågasatte att jag var från Sverige. Calwin kallade mig ”the Swedish South Afican” vilket var lite kul. Det är roligt att höra att ens engelska har förbättrats men att höra att man verkligen låter som en Sydafrikan är väldigt kul!

Maskerad hos Tobi

På fredagen den 25:e mars var jag hemma hos Tobi (min utbytesstudent kompis från Tyskland) och hans nya värdfamilj. Hans värdmamma fyllde år och det var maskerad. När jag kom dit var det inte så mycket folk där. Tobi och jag spelade biljard och senare började det komma fler gäster. Egentligen är kvällen inte så mycket att prata om men våra maskar som vi hade tyckte jag var mer intressanta. Vi såg ut som en blandning mellan en fågel och en elefant.

På torsdagen innan var vi till en partyaffär för att kolla efter en mask till Tobi. Vi kollade på flera men så hittade jag en guldig mask med en snabelliknande sak på näsan. Jag tyckte den såg så rolig ut och jag ville att Tobi skulle prova den bara för skojs skull. Men när den satt på så såg det rätt häftigt ut, tyckte i alla fall jag och Tobi. Vi hittade en likadan fast grön med glitter så jag provade den och då frågade Tobi om inte jag ville komma till maskeraden jag också.

När jag anlände, lite tidigt, på fredagskvällen så insåg jag att Tobis mask passade min outfit bättre än min så jag övertalade honom att byta. Först verkade han inte så jättesugen på att göra det men när jag hittade en grön slips i hans garderob.. ja, vad ska man säga. Lite övertalningsförmåga är aldrig en dålig egenskap.

Teckningar och teckningar

Det här är tre av mina teckningar för art på Durban Girls' College!

Kusin Erik Flood

Fina Tove Pettersson

Knasiga Emeli Bark som jag inte kan vänta på att komma hit!

Plats: Frisörsalongen

Jag vet att jag egentligen skulle skriva om min safari som jag var på för en vecka sedan men nu vill jag berätta om vad jag gjorde i helgen.

I lördags var jag hos frisören. Jag hade bokat tid för klippning, eller Irene hade bokat tid för klippning åt mig hos hennes frisör. Några dagar efter att hon hade ringt och bokat, frågade jag om hon har en ung eller äldre frisör. Svaret jag fick var 65 år… Jag gick i alla fall till frisör Inge och kom dit med en klippning av topparna och en vågpermanent i tankarna men mitt hår var tydligen för slitet för en permanent så det slutade med att Inge klippte av allt mitt döda hår (hur läskigt låter inte det?!). Det var tyvärr en hel del slitna toppar så jag kom hem med lite för kort hår än vad jag tänkt mig men också med en inpackning gjord för mitt torra hår. Trots att det kändes mycket lenare och fräschare så önskade jag dock att det var min frisör hemma i Eskilstuna som klippt mitt hår den dagen. Hos henne fick jag alltid som jag önskat och aldrig kortare än vad min vilja tillät. Så om du läser det här Linn: Jag saknade dig i frisörsalongsspegeln i lördags!

Nu sitter jag och dricker min egengjorda smoothie (ingredienser: jordgubbar, hallon, blåbär, björnbär, banan och lite äppeljuice). Samtidigt lyssnar jag lite på musik på YouTube, det är vad jag gott får nöja mig med när det inte finns Spotify i Sydafrika. Här är ett klipp som kom upp på min gamla spellista, en kär gammal reklam för Pepsi:

Pepsi Reklam

Här är en annan låt med en känd, bortgången legend:

En härlig låt som jag tycker mycket om!

Nu ska jag dela med mig lite av den musik som jag lyssnat på ikväll:

· Den här påminner mig om en engelsklektion på Rinman.. men låten är bra!

· ( Den här hade jag och syster vattengympa till på våran semester på Teneriffa

Två underbara klassiker:

1

2

En väldigt fin låt!

· Några nya bra lirare:

Låten med titeln som alla vuxna gillar

Låten som är min och Anabelles favoritsång att dansa till

En låt som många, många tycker om

Rihanna

Jag återkommer snart med inlägg om Safarin. Jag lovar!

Hjälp igen, men inte för mig

Rösta på min kompis!

Klicka här, titta, lyssna, RÖSTA!

Klicka på länken och rösta gärna på min vän Johan Hall! Ni kan rösta varje dag fram till den 11 februari. Tack!

Help against darkness, from darkness

Hej alla!

Nu ber jag om hjälp. Är det någon vars företag eller någon vars förälders/släktings företag som kan tänkas vilja hjälpa mig med mitt projekt som jag vill starta och arbeta med?

Här nedan ser ni ett mail som jag har skickat till flera Eskilstunaföretag där ni kan få lite djupare information. Om ni är intresserade, maila gärna:

cherry.sweetie@hotmail.com

TACK!

Hej!

Mitt namn är Lisa Ehn. Jag är 17 år och kommer från Eskilstuna. Nu är jag i Durban, Sydafrika som utbytesstudent med Rotary. Jag har varit här i ca 6 1/2 månad nu och åker hem igen i juli.

I början av januari var min familj från Sverige här och hälsade på mig i två underbara veckor. Vi hade hyrt en bil och åkte en del på dem stora motorvägarna när vi åkte runt till olika platser. En gång när vi åkte hann det bli mörkt innan vi kom fram till vår slutdestination. Vi åkte på en motorväg och på dem kör man i 120 km/h (och ibland fortare). Rätt som det var sa jag till pappa, som körde: "OJ! Såg du dem två människorna som gick bredvid vägen?". "Nej!" svarade han. Det var två svarta män som gick vid vägkanten och min pappa hade inte en chans att se dem. Vet ni varför? Dem hade inga reflexer!

När du knappt har pengar till mat och sover i hus byggda av plåt och träplankor har du inte pengar att köpa en reflex till varken dig eller dina barn.

Hur många gånger har jag, som barn eller ungdom, inte hört om hur viktigt det är att du har reflex på dig när du går efter mörkrets fall? Hur många gånger har inte min mamma tjatat på mig att jag måste sätta på mig reflexer när jag går till skolan en vintermorgon? Alla barn i Sverige vet att det är jätte viktigt att bära reflexer, och vi bor ändå i ett land med gatulysen.

Rotary arbetar väldigt mycket med välgörenhet och nu vill också jag hjälpa! Jag vill att barn här ska ha en reflex i byxfickan när dem går någonstans i mörkret. Så nu undrar jag, är ni på --- intresserade av att hjälpa mig hjälpa barn mot faran i mörkret? Jag har flera reflexer hemma med --- logga på och jag vill kunna ge samma sak till ett fattigt barn här i Sydafrika. Är ni intresserade av att sponsra mig med reflexer och skicka dem hit?

Jag kommer publicera och berätta om allting på min blogg (www.lisa-southafricanlife.blogspot.com) och på Facebook, erat namn kommer stå på dessa barns reflexer, en skylt kommer sättas upp på dem skolor och platser dit jag skänker reflexerna där det står att ni har sponsrat med reflexer, ni får en rapport tillbaka och jag skickar foton, det hela kommer att publiceras i magasinet "Rotary Africa" och på Rotary Internationals hemsida samt Rotarydistrikt 9270's hemsida.

Tack!

MVH

Lisa Ehn

Project: Reflectors

Help against darkness, from darkness

Så nu har jag flyttat

Nu kommer det förhoppningsvis bli fler inlägg på bloggen, och oftare. Anledningen till denna otroligt fantastiska nyhet är att jag har flyttat. Nu bor jag med Irene Kotze, en äldre, jättepigg, snäll dam. Jag flyttade till henne två dagar efter att min familj åkt hem till kära Svea rike, så det blev snabbpacking i två hela dagar. Jag trivs väldigt bra hos Irene och jag är så glad för att nu har jag två katter. Det hade jag sett så mycket fram emot, för jag saknar mina katter, Sotis och Sebastian, hemma i Kjulaby väldigt mycket. Känslorna och förväntningarna för dessa katter är inte riktigt ömsesidiga. Det är två damer, en runt 10 år gammal och den andra är ca 1 ½ gammal. Den äldre ligger i min säng och hårar ner den. Sotis där hemma gör samma sak men hon stannar i alla fall kvar när jag kommer in i rummet. Den yngre springer bara omkring och ”är rädd” för allt.

Nu har jag precis kollat på ”The Sisterhood of the Travelling Pants 2” men jag måste spendera resten av eftermiddagen med att göra massor av ”måste-göra-grejor”, så som skriva och skicka min rapport till Rotarydistriktet här i Sydafrika, skriva dagbok för några dagar, berätta för er om Safarin jag precis varit på genom att göra ett, troligtvis ganska långt, inlägg på bloggen och kl 17:30 är det Rotarymöte.

HELA familjen Ehn i Sydafrika

Funderar på att permanenta håret och kanske fixa dit några dreads i röran. Ska jag kanske göra det lite ljusare också? Ljusare hår, ljusare liv? Men som Anabelle sade ”Why do you want to make your hair lighter? It’s already blond(-ish). If you make it lighter it will be white!” Hon har nog rätt och när det kommer till mitt liv kan det inte bli så mycket ljusare. Det är inte precis mörkt. Det är riktigt bra!

Idag sade jag ”Hejdå” till mamma, pappa och Anna efter att dem varit här i två veckor och hälsat på. Det har varit ”amazing”! Vi var först i Cape Town där vi var på Cape Point, Cape of Good Hope (Godahoppsudden) och Table Mountain (Taffelberget). Där var det riktigt varmt och då fick vi vår första omgång av röda kroppar. Sista natten innan vi åkte till Durban var vi utanför Cape Town i ett ställe som heter Franschhoek (nära Stellenbosch) där vi bodde på ett fantastiskt hotell med fin pool och jättefin stuga som vi bodde i. Där var vi på vinprovning och god middag.

Vi var i Durban några dagar innan vi åkte med hyrbilen upp till Hluhluwe Game Reserve (uttala det om ni kan). Där såg vi ett vårtsvin (en Pumba) liggandes i rabatten utanför receptionen, snacka om stor och ful gris! Samma eftermiddag som vi anlände var vi på en tur då vi såg babianer, noshörningar, en stor skalbagge som puttade sin fru på en bajsklutt med bakbenen, giraffer, en orm, en stor snigel på vägen och en elefant i mörkret. När vi kom tillbaka, strax efter 20:00, åt vi buffé till middag.

Nästa morgon åkte vi på en till tur kl 05:00. Vi såg då flera giraffer och ett gäng zebror med två bebisar på vägen. Dem var så nära att vi nästan kunde röra dem. Vi hade den otroliga turen att se Afrikanska Vildhundar. Guiden berättade att senaste gången han såg dem var 8 veckor tidigare (och han åker omkring i parken varje dag) och att dem är väldigt sällsynta. Vi hade riktigt tur den morgonen för att vi såg 12 st som låg på vägen bredvid och framför våran bil. Innan vi kom tillbaka till ”hotellet”, tre timmar senare, åkte vi in en stor hjord av noshörningar och bufflar, två av ”The Big 5”. Det var häftigt och första gången som jag såg buffel på så nära håll. Vi bodde på Hluhluwe en natt och åkte innan lunch. Vi åkte då inte tillbaka till Durban utan fortsatte norrut till Jozini där vi bodde en natt på min värdpappas hotell. Det ligger precis bredvid en stor damm och vi hade fantastiska utsikter från våra hotellrum (Annas och mitt rum var exakt ovanför mammas och pappas). Vi badade i en jättefin pool och Anna och jag övade på våra gymnastiska konster och hon stod på mina axlar medan pappa tog foton. Morgonen efter fick jag en ryggmassage i hotellets spa och mamma tog chansen att få sina ben vaxade.

Efter vår natt i Jozini åkte vi till Ballito, inte långt från Durban, för att bo på ännu ett hotell men innan vi anlände i Ballito till Caledon Hotel stannade vi i St Lucia där vi åkte på en båttur på en flod då vi såg krokodiler och flodhästar. Häftigt att se ”släktingar” (Ingegerd FloodHÄST)!

Under tiden i Durban var vi på middag med min kontaktperson Gealad och hans fru Sue och Irene (Anabelle’s kontaktperson), vi var på ett Rotarymöte då Tim hade sin presentation innan han skulle åka till Australien som utbytesstudent, vi var på uShaka Marine World med Anabelle och vi var på middag med min värdfamilj + två av killarnas kompisar. Vi var med dem på en japansk restaurang där dem lagade maten på bordet framför oss. Vi var på Durbans marknad (The Flimarket) två gånger och vi gjorde lite shopping, vi åkte upp på Moses Mabhida Stadium, Durbans fotbollsstadium som byggdes inför Fifa World Cup 2010, där vi träffade Tobi (min utbytesstudentkompis från Tyskland) och hans syster os då var här och hälsade på. Det är väldigt fin utsikt från där uppe och vi har många fina foton.

Andra omgången av röda kroppar fick vi dagen innan dem åkte hem, samma dag som vi var på middag med Vels. Vi åkte ner till stranden men tänkte inte stanna så länge så vi smörjde in oss med solkräm men dumt nog så lämnade vi sedan kvar den på hotellet. Vi tyckte inte att vi skulle stanna så länge och det skulle bli så sandigt och klibbigt trodde mamma. Tre timmar, och minst fem dopp i havet, senare var våra kroppar inte lite rosabruna utan dem var bokstavligt talat tomatröda! Först tyckte jag att det bara var mamma men snart kunde jag se att pappas rygg var -piip- röd och alldeles för snart var jag och Anna i samma situation. Vad var det nu som Alan sade på kvällen? Jo just det, ”Ni ser friska ut!”

Det var otroligt kul att se mamma, pappa och Anna igen! Jag är så glad att dem kom och att jag kunde få visa alltunder dessa två fantastiska veckor! Foton kommer ut på Facebook!

Christmas and New Year

Nu har det än en gång gått en lång tid sedan jag senast skrev på bloggen. Som vanligt är anledningen densamma, jag har inte tillgång till internet och har inte haft det på länge. Det har dock hänt en hel del sedan sist.

Det största var väl jul. Här i Sydafrika firar dem jul den 25:e, på juldagen. För både mig och Anabelle var det något annorlunda men vi bestämde oss för att fira ”riktig jul” den 24:e. Hon kom ”hem till mig” den 23:e och först av allt badade vi i poolen. Ingen annan var hemma så vi klättrade upp på muren och hoppade från den ner i poolen. Läskigt men väldigt skoj! Senare åkte vi och hyrde tre filmer. Tim och hans kompis skrattade åt våra filmval. Den tredje ”Sagan om ringen”-filmen, ”Titanic” och ”Avatar” är inte dem kortaste filmerna att titta igenom på en kväll. När vi kom hem lade vi oss i min säng och började med den tredje ”Sagan om ringen”-filmen. Halvvägs genom den gick vi ner och åt middag med Nic och hans två kompisar och Tim och hans kompis Nathan.

När filmen senare var slut tog vi ett andra dopp i poolen. Den här gången var vi tvungna att vara lite tysta för att Jo låg och sov och hoppa från muren kunde vi absolut inte göra eftersom Alan satt vid TV:n i rummet intill. När vi badat klart gick vi in i köket för att ta något att äta. Vi såg att kl var efter tolv och därmed Julafton. Anabelle är ganska nyfiken och jag kan väl inte riktigt säga motsatsen om mig själv så vi bestämde oss för att gå upp på mitt rum och byta julklappar. Så där satt vi i bikinis med droppande hår och äpplen i våra händer. Jag hade såklart kameran framme. Jag gav Anabelle en pyamas och en låda med lite småsaker. Jag hade gjort ett fotoalbum med foton och minnen från vårat första halvår i Sydafrika och så fick hon en bok om ”Kim Possible” som går som TVprogram på Disneychannel (hon gillar ”Kim Possible” av någon anledning). Hon fick också en liten bok om ”The Lion King” som vi båda delar en stark kärlek till. Jag fick av henne en Henna-penna (tatuering som håller i ca 3 veckor). Här i Durban är nämligen den Indiska kulturen väldigt känd eftersom att det bor många indier här och på ett indiskt bröllop har kvinnorna hennatatueringar på händer och fötter. Anabelle fick också en påse med Daim som min familj skickat till henne på posten.

Efter presentöppningen tittade vi på ”Titanic”. Vi båda älskar den filmen och vi båda älskar Leonardo DiCaprio (vem älskar inte Leonardo DiCaprio?!). Kl 05:00 på julaftonsmorgon tyckte vi att det var dags att gå och sova. Solen hade då redan gått upp och rullgardinerna rullades ner.

Senare samma dag vaknade vi runt kl 11 och Anabelle åkte sedan hem kl 12. Jag lade mig vid poolen men var väldigt snart tvungen att gå i poolen på grund av värmen. Det var runt 32/33 grader + och det berättade jag gärna för min familj via sms. En väldigt annorlunda men fin Julafton!

Igår vad det 2010 och nu är det 2011. Nyårsafton spenderade jag med Anabelle och hennes värdsyster Kerry hos Kerrys pojkvän. Han hade några kompisar över och vi hade en Braai (grillade) och spelade kort. Nu är jag hemma igen för när jag vaknade i ”morse” (kl 13) var Anabelle sjuk och hade spytt tre gånger redan. Jag åkte hem så snart jag kunde för att det sista som fick hända när min familj kommer på måndag är att jag blir sjuk.