Ett inlägg med lite hjälp från mamma

”Nu har tyvärr nedräkningen börjat. Jag har bara 50 dagar kvar i detta fantastiska land. I helgen var jag och seglade”

Jag skype:ade med mor min igår och då frågade hon, som så många gånger, ”Har du lagt upp något på bloggen”. Jag svarade ”Nej, tyvärr inte”, som så många gånger. Hon gav mig tips på vad jag kunde skriva (se ovan). Jag tänkte bara utveckla det hela lite grann.

Någon nedräkning har jag inte börjat men när min kompis Kayla från Amerika sade att hon har 26 dagar kvar så var jag tvungen att övertyga mig själv att jag har många fler dagar kvar än henne. Jag räknade och nu är det 50 dagar kvar innan jag lämnar mitt år som utbytesstudent i Sydafrika bakom mig. Inför denna långa resa är känslorna blandade. Jag ser så fram emot att komma hem, träffa familjen och alla kompisarna. Det ska bli ofattbart kul! Samtidigt gör det nästan fysiskt ont att tänka på att säga Hejdå till Sydafrika, alla kompisar och allt här. Det här året har varit så bra och jag kommer sakna det jätte mycket men samtidigt är det dags att komma hem. Jag kan ju inte låta Eskilstuna vara utan Lisa Ehn alldeles för länge.

Om seglingen. Ja, jag var iväg på en liten tur med min nya värdfamiljs nya segelbåt. Jag seglade när jag var 1 år gammal, och det har jag inget minne av, så det var som första gången för mig. Det var väldigt härligt och avslappnande. Men även om seglandet var väldigt fridfullt och fint så måste jag nog säga att jag föredrar Ehn:arnas motorbåt. Jag föredrar nog lite fart och vinden i håret.

Min nya värdfamilj är toppen. Min värdmamma, Tammy, jobbar för BMW (så både hon och min värdpappa Greg kör varsin väldigt fin bil) och Tammy är min första vädmamma, JoAnns, syster. Greg jobbar på en bank och så har jag en ”lillebror” som heter Thomas och är 7 år. I familjen ingår också två hundar, Henri (Onni) och Maxie, och två katter. En utav katterna är väldigt osocial och henne ser jag i princip aldrig så hennes namn kommer jag inte ihåg. Den andra katten heter Little One. Hon fick sitt namn efter att Greg hittade henne på vägen för 5 månader sedan när hon var pytteliten.

Jag har bott i familjen i ungefär 3 veckor nu. Första helgen hos dem var jag inte ens hemma. Då var jag på ett indiskt bröllop med Tobi och hans kompis från skolan. Det var väldigt häftigt och intressant och alla var så fint klädda. Tom. jag var uppklädd i en Tsari. Det är en klädnad som egentligen bara är 7 meter tyg som de lindar runt en.

Det var allt för den här gången. (Men det kommer förhoppningsvis mer snart). Vi ses om 7 veckor!

Reflexer i ett paket på posten och två båtturer

Jag har nu påsklov och jag har gjort flera roliga saker sedan lovet började. Först vill jag berätta om de första reflexerna som anlände den 23:e. Det var 122 reflexer som kom från Eskilstuna Rotaryklubb. Jag vill tacka alla medlemmar i min sponsorklubb hemma i Eskilstuna som samlat in så många reflexer och jag vill tacka min kontaktperson Eva Lilja som tagit emot, packat och skickat reflexerna.

Samma dag som reflexerna anlände åkte jag och min värdmamma Irene på en båttur i hamnen. Båten åkte bara inte i hamnen utan också ut i havet. Båtturen tog 1 och ½ timme och när vi kom tillbaka åt vi lunch på en thailändsk restaurang.

Ett skepp som är på väg in i Durbans hamn, som är den 9:e största hamnen i världen.

En vacker vy av Durban utifrån havs.

Två dagar senare var jag och Anabelle på en båttur som Irene bjöd oss på. Det var en tur i en större gummibåt med säten, som åkte från stranden. Det var meningen att vi skulle se delfiner men de hade inte sett delfiner på flera dagar fast vi var nöjda ändå. Jag och Anabelle satt längst fram i båten och vi satt och pratade, skrattade och njöt. Vi såg flera jättestora maneter, och nu pratar jag om 30-40 cm stora maneter. Vi kände oss osäkra när vi skulle bada senare, det må jag säga. Denna båttur var 1 timme och i slutet gasade han som körde och vi flög fram och vi flög nästan av våra säten. Vi hoppade på vågorna och fick några smällar i både ryggar och bakdelar. Vi hade jättekul och vi spenderade sedan resten av dagen i värmen på stranden.

Man kan bara älska Sydafrika! Hur vackert är inte det här!

Jag och Anabelle i båten!

Nu medan jag sitter och skriver detta har jag det kungliga bröllopet mellan Prins William och Kate i England på TV:n. Nu väntar jag bara på kyssen på balkongen och sedan blir det packa, packa, packa hela dagen. I morgon flyttar jag nämligen till min nästa och sista värdfamilj.

Nej, nu säger de på TV:n att det är 25 minuter kvar till kyssen så jag tror att jag hittar på någonting annat i väntan medan Englands befolkning samlar sig runt slottet i London och framför balkongen.

Firewalking – en indisk tradition

(Detta inlägg skulle ha publicerats tidigare)

Söndagen efter maskeraden (den 27:e) var jag, Anabelle, Tobi och Anabelles värdpappa Paul och tittade på en ”firewalking”. Det är i princip vad det låter som. Det är en indisk tradition som indierna har efter dem har fastat. De går på het kol utan att bränna sig. Att de inte bränner sig tycker jag är lite svårt att tro på men vi pratade med några tjejer där och de sade att om du har fastat rätt, bett rätt och är helt ren (och då menar jag inte hygieniskt talat utan det är insidan och själen som ska vara ren) så bränner du dig inte. De sade att om du inte fastat som du ska och skojar runt så bränner du fötterna.

Innan de går på kolen är det mycket förberedelser. De ska bland annat be och vi följde med en av tjejerna in i templet och man rörde golvet och några blommor och gick ner på knä när man bad. Det var häftigt att se!

De klär också upp ”hattar” som de sedan har på huvudet när de går över kolen. Jag tyckte att det var lite lusigt att se att blommorna de använde är likadana blommor som jag har sett i vår trädgård hemma.

Precis innan de går till platsen där kolen befinner sig börjar de be och sjunga sånger (sånger och sånger, jag skulle nog kalla det mer för ljud och läten) och en del går in i trans. Det här är något som jag aldrig sett förut. På en del utav dem som går in i trans så gör de piercings. Jag trodde att de bara sätter något smycke i örat eller något när jag först hörde om piercingen men inte riktigt. De har pinnar genom öronen, näsan, kinderna, tungan och läpparna. Lite otäckt, ja!

En annan man hade inga piercings i ansiktet. På honom satte de limefrukter/citroner (jag kunde inte se exakt vad det var) hängandes i fiskkrokar som den satte på över hela hans överkropp. Usch! Det ser läskigt ut och det ser ut att göra så ont, men eftersom att de är i trans så är jag inte säker på hur mycket av smärtan de känner.

Det var dock inte alla som var i trans och det var inte alla som var i trans som blev piercade. En kvinna i trans satte aska (det var nog inte aska men det såg ut som det) i pannan på folk och gav dem lite i handen. Såklart ville vi, nyfikna utbytesstudenter som vi är, ha vita prickar i pannan vi också. En dam berättade för oss att om vi lade askan, som vi fick i handen, i en liten näsduk och lade i kudden så hjälpte det oss att sova bättre. Jaha, lät intressant tyckte jag men när jag kom hem senare på kvällen så lade jag i alla fall askan i en näsduk, precis som hon sade, och nu har jag haft det där lilla knytet i min kudde sedan dess. Jag sover bra men om det är någon skillnad till hur det var innan vet jag inte. Men man kan ju alltid hoppas!

Efter tre underbart härliga veckor

Incheckningsdiskar, rulltrappor, säkerhetskontroller, tårar.

Jag har fått en tendens att gråta när jag är på flygplatser. När jag lämnade Sverige i mitten på juli för ca 9 månader sedan, när jag mötte min familj på Kapstadens flygplats i januari och senaste gången igår. Då sade jag ”Hejdå” till Emeli som jag har spenderat tre helt underbara veckor tillsammans med. Jag grät och min ”storasyster” torkade bort tårarna från mina kinder innan vi sade att vi kommer ses snart och att det bara är 12 veckor tills jag kommer hem igen. Sedan gick Emeli genom säkerhetskontrollen och det sista jag såg av henne var när hon vände sig om och lyfte handen till en vinkning.

När jag kom hem till lägenheten på St Thomas Road i Durban och öppnade dörren kändes det tomt. Ingen Emeli som gick bakom mig, och när jag klev in i mitt rum såg det precis likadant ut förutom att en stor resväska saknades på mitten av golvet och hälften av dem utspridda grejorna var borta.

Jag spenderade sedan Långfredagen, eller Good Firday som det heter här, men att kolla på TV och vara inne på datorn. Jag var och hyrde två filmer och på kvällen njöt jag av påskägget, som påskharen Emeli lagt ut på morgonen innan hon åkte, samtidigt som jag tittade på de två första filmerna i ”Narnia-triologin”.

Vad som händer om 10 minuter är helt ofattbart!

Jag har vetat att det här ska hända sedan länge nu men jag har aldrig riktigt trott att det varit sant. Nu, när det bara är ca en timme kvar, kan jag fortfarande inte förstå att det är sant. Om 10 minuter åker jag och Irene och hämtar Emeli Bark på King Shaka Airport. Hon har spenderat dem senaste 17 timmarna på ett flyg från Sverige. Nej, nu måste jag gå. Irene ropade att jag ska börja göra mig klar att åka. Jaha, då finns det bara ett ord kvar att säga: AHHHHHHHHHHHH!!!!!!

(Jag skrev de två senaste inläggen under dagen idag, 10 minuter innan jag hämtade Emeli på flygplatsen. Jag fick aldrig tillfälle att publicera dem men nu sitter jag här, med Emeli bredvid mig, och gör det! Godnatt!)

The Swedish South African

Igår var jag hos en kompis till Anabelle på braai (grillning). Där träffade jag flera roliga snubbar. En kille, om jag träffat förut, påminner mig så himla mycket om en kompis från hemma när det kommer till personligheten. Hans riktiga namn är Calwin men jag skulle kunna kalla honom för ”The South African Disman”. Han och Simon Disman är båda så fulla av energi och skoj så det var läskigt. Calwin är också anledningen till varför jag skrev som jag skrev i rubriken till detta blogginlägg. Hela kvällen sade han nämligen att jag hade en helt vanlig sydafrikansk dialekt. Han kunde inte förstå att jag pratade ”riktig engelska” och flera andra ifrågasatte att jag var från Sverige. Calwin kallade mig ”the Swedish South Afican” vilket var lite kul. Det är roligt att höra att ens engelska har förbättrats men att höra att man verkligen låter som en Sydafrikan är väldigt kul!

Maskerad hos Tobi

På fredagen den 25:e mars var jag hemma hos Tobi (min utbytesstudent kompis från Tyskland) och hans nya värdfamilj. Hans värdmamma fyllde år och det var maskerad. När jag kom dit var det inte så mycket folk där. Tobi och jag spelade biljard och senare började det komma fler gäster. Egentligen är kvällen inte så mycket att prata om men våra maskar som vi hade tyckte jag var mer intressanta. Vi såg ut som en blandning mellan en fågel och en elefant.

På torsdagen innan var vi till en partyaffär för att kolla efter en mask till Tobi. Vi kollade på flera men så hittade jag en guldig mask med en snabelliknande sak på näsan. Jag tyckte den såg så rolig ut och jag ville att Tobi skulle prova den bara för skojs skull. Men när den satt på så såg det rätt häftigt ut, tyckte i alla fall jag och Tobi. Vi hittade en likadan fast grön med glitter så jag provade den och då frågade Tobi om inte jag ville komma till maskeraden jag också.

När jag anlände, lite tidigt, på fredagskvällen så insåg jag att Tobis mask passade min outfit bättre än min så jag övertalade honom att byta. Först verkade han inte så jättesugen på att göra det men när jag hittade en grön slips i hans garderob.. ja, vad ska man säga. Lite övertalningsförmåga är aldrig en dålig egenskap.